måndag 26 november 2012

Min hypotyreosresa, del 2


Under sommaren 2007 hade jag alltså slutligen blivit av med Clostridieinfektionen och tänkte att jag nu som läkarna sagt äntligen, ett år senare skulle bli bra. Jag kände mig trött och svag, men tänkte att det inte var så konstigt med tanke på att jag under ett år genomgått 4 ordentliga antibiotikakurer och att bara jag tog det lugnt ett tag så skulle detta ordna upp sig.

Så jag tog det lugnt och vilade mycket, men tröttheten höll i sig, det spelade liksom ingen roll hur mycket jag än sov så fanns den där dagligen hängande över mig som ett moln. På sommaren kände jag att jag blev extremt trött av värmen ute, jag orkade knappt röra mig. Jag kunde även känna att jag blev trött i armarna om jag pratade i telefon och att fingrarna ofta somnade och gjorde ont. När jag väl började komma igång med träningen så var jag totalt utpumpad efter ett pass. Förr kunde jag tycka om denna känsla, men skillnaden nu var att jag var så mycket mer utpumpad av mindre ansträngning, jag orkade nästan inte ta mig hem efter ett pass. Skillnaden mot förr var också att jag inte återhämtade mig, jag kunde vara trött och matt i flera dagar efter ett pass, och då inte enbart fysiskt utan även psyksikt. Om jag cyklade till jobbet fick jag diarré av ansträngningen och mådde så pass illa att jag i stort sett kräktes. Jag var fortfarande ofta ovanligt dålig i magen.

Om jag inte åt regelbundet fick jag också extremt lågt blodsocker vilket kunde vara helt förlamande.

Jag började tappa mängder av hår och huden blev torr och kliade. Det kliade så mycket att jag kliade hål på huden. Jag gick åter till min husläkare och förklarade situationen, han tog en del prover, som alla var normala. Han skickade mig till en mag- och tarmspecialist som efter möte konstaterade att jag hade IBS och borde äta mer fibrer. Jag fick ett bulkmedel utskrivet av honom. Jag blev även skickad till en hudläkare eftersom jag tappade så mycket hår, denne konstaterade att det kan bli så efter en allvarlig infektion och skrev ut något starkt medel som jag skulle tvätta håret i.

På jobbet blev jag konstant smittad av barnen och förkyld och magsjuk om vartannat. Jag kände att jag behövde komma ifrån barnen och förskolemiljön ett tag för att inte bli utsatt för dessa ständiga infektioner. Så jag sökte till en tvåårig utbildning till hälso- Och friskvårdskonsulent vilken jag började på hösten 2008.

Nu hade jag börjat vänja mig vid att ha mindre ork och börjat anpassa vardagen efter detta. Jag drog ner på socialt umgänge och fritidsintressen och gjorde bara det nödvändigaste. Jag kände mig först mycket frustrerad och misslyckad över att behöva ändra om i mitt liv på detta sett, och var avundsjuk på kompisar som verkade orka hur mycket som helst. Att inte längre ha samma ork var en stor sorg som skapade stor stress och irritation. Jag ville ju så gärna bli mitt gamla jag men visste inte hur jag skulle ta mig dit!

Ytterligare ett år gick och jag kände mig inte bättre. Tvärtom kom det hela tiden nya symptom som smög sig på och de gamla symptomen förvärrades. Jag började blöda näsblod ofta, fick sämre hörsel på högerörat, gick upp massor i vikt och hela kroppen verkade samla på sig massa vätska jag, fick ont i leder och blev otroligt ljuskänslig. Jag blev trött i händerna fort, efter att ha skalat 5 potatisar hade jag kramp i dem. Jag som innan varit mycket stark kände att jag inte längre var det. Jag som alltid varit varm frös lätt, och så fort jag satt stilla blev händerna och fötterna iskalla. Det jobbigaste var hela tiden den förlamande tröttheten, för att orka ta mig för någonting var jag tvungen att sparka mig i baken, allt var ansträngande. Jag som förut varit mycket driftig orkade bara med det mest nödvändiga. Ingenting kändes särskilt kul när man hela tiden var trött.

På våren 2009 gick jag till en ny läkare och förklarade situationen. Han tog en hel räcka med prover och ringde en vecka senare, alla proverna var normala. Jag kände mig frustrerad, ville ju veta vad som var fel, och förklarade att jag ju faktiskt fortfarande mådde lika dåligt oberoende av vad proverna sade. Läkaren svarade att eftersom proverna var bra så kunde han inte göra mer för mig. Var jag inte nöjd med resultatet fick jag gå till en annan läkare. Jag gick till en annan läkare på samma sjukhus som bara konstaterade att hans kollega redan gjort allt vad de kunde. Berodde inte mina symptom på stress eller depression? (jag hade vid detta lagen börjat gråta av frustration och uppgivenhet under besöket). Och visst var jag stressad och ledsen, men det berodde enbart på att jag mådde så dåligt fysiskt och att jag var oroad över vad som var fel, och att inte veta vad felet var. Läkaren skickade min vidare till en psykolog som skulle lära mig hantera min stress.

Jag började gå till psykologen vilket i och för sig var skönt. Hon konstaterade liksom jag gjort innan att min stress berodde på mitt fysiska mående. Under sommarlovet från skolan tänkte jag att om jag passade på att verkligen ta ledigt under hela sommaren och bara ta det lugnt så skulle jag kanske bli bättre.

Under denna tid började symptomen dock förvärras ännu mer och jag började tro att jag var allvarligt sjuk, att jag hade MS eller cancer vilket naturligtvis gjorde att jag mådde ännu sämre. Jag var lika trött trots att jag var helt ledig från alla måsten. En ny läkare trodde mina problem med händerna berodde på karpaltunnelsyndrom och skickade mig till en handspecialist. Handspecialisten kunde se en viss svaghet i mina händer och skickade mig till en neurolog. Neurologen gjorde en neurologisk undersökning som var utan anmärkningar. Då blev jag skickad till en annan neurolog som testade nerverna med ström. Inte heller hon kunde hitta några fel (vilket i och för sig var skönt).

När jag tog upp tröttheten med min gynekolog tittade han menande på mig och sade att jag faktiskt inte var 20 längre, jag började bli äldre (34) och det var livets gång att orken då minskade. Dessutom bar jag ju på en hel del övervikt, om jag bara gick ner i vikt skulle jag bli mycket piggare. Jag fick med mig en klapp på axeln och en broshyr om viktväktarna. Tårarna brände i mina ögon när jag gick därifrån.

Så i slutet av sommaren satt jag hemma hos mamma och pappa och läste i en gammal hemmets journal. En artikel om en kvinna fångade mitt intresse. Hon hade ju precis samma symtom som jag, och tydligen kunde inte hennes sjukdom påvisas med dagens blodprover.

Fortsättning följer J

4 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig i allt men har ingen lösning - har du hittat svaret på gåtan? Väntar med spänning på fortsättningen...

    SvaraRadera
  2. Hur har det gått för dig? Jag känner så väl igen mig i det du beskriver! Håller själv på och kämpar med läkare just nu och det tar musten ur en..

    Marie

    SvaraRadera
  3. Hej!
    har precis hittat din blogg och inser att vi har en del gemensamt. Önskar komma i kontakt med dig för att rådgöra då jag själv inte kommit så långt på vägen på egen hand..

    Mvh Malin (malinsaverot@hotmail.com)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, har inte varit så aktiv här på ett tag, men har svarat dig via mail - vet inte om detta nått fram?

      Radera