Min hypotyreosresa so far, del 1

Innan jag blev sjuk var jag en väldigt aktiv människa som tränade mycket, jag höll ständigt igång och trivdes med det. Ju mer fullklottrad almanackan var desto bättre. Jag pluggade, tränade på gymmet, jobbade extra, red flera dagar i veckan, satt med i diverse styrelser och arbetade ideellt, träffade kompisar och klämde gärna in en och annan extra kurs bara för skojs skull. Jag ansågs vara ovanligt stark och tyckte om att ta i. Jag blev stressad och orolig när jag inte hade massa saker inplanerade. Jag kunde se ner på människor som var mindre aktiva och tänkte om de som sa sig inte orka, vadå – det är väl bara att anstränga sig lite, jäkla latmask!

Så kom våren 2006, som förskollärare jag är blir man rätt så ofta smittad av barnbaciller. Jag hade fått halsfluss vilket inte var helt ovanligt eller särskilt konstigt. Senaste gångerna jag hade fått kåvepenin hade jag dock fått en stark reaktion mot dem och frågade läkaren om det fanns någon annan antibiotika jag kunde få. Det skulle jag aldrig gjort, för det läkaren då gjorde var att skriva ut ett gift som skulle förändra hela mitt liv, dalacin. Naturligtvis visste varken läkaren eller jag detta då. Jag åt antibiotikan och blev frisk från halsflussen, jag märkte dock att jag blev ovanligt dålig i magen och fick kliande prickar på magen. Som duktig flicka man är han man ju dock lärt hur viktigt det är att äta hela kuren vilket jag också gjorde. Det gick några dagar och jag var fortfarande dålig i magen, men jag har alltid haft känslig mage och tänkte att det går nog över snart.

På fredagen någon vecka efter att jag ätit klart kuren var jag ute och festade på stan med ett par kompisar. Klockan var inte särskilt mycket när jag började känna att jag mådde lite illa. Jag tyckte det var konstigt eftersom jag bara druckit en cider. Mina kompisar skrattade lite åt min låga alkoholtolerans när jag meddelade dem att jag nog var tvungen att åka hem. Väl hemma kräktes jag och började sedan frysa, frysa som jag aldrig frusit förr. Hela natten låg jag påbyltad med mängder av kläder och filtar och skakade. På morgonen sjönk febern dock något och jag kände mig lite bättre. Var dålig i magen men tänkte logiskt att jag smittats av magsjuka på jobbet.

Jag stannade hemma från jobbet och tänkte att det går nog över om någon dag eller två. Men det gjorde det inte. Så fort jag åt (för jag hade matlust) rasslade det bara till som en berg och dalbana och maten kom snabbt ut i andra ändan. Jag hade feber och var mycket matt. Efter en vecka gick jag till läkaren som inte tog några prover, utan bara konstaterade att magsjukor idag tar längre tid innan de går över samt att man även kan återsmitta sig själv. Han sjukskrev mig en vecka till och gav mig tips på snäll mat jag skulle äta.

Jag lyssnade på läkaren och åt snäll mat, men jag var lika dålig i magen trots detta. Från sjukvårdsupplysningen fick jag tipset att testa att försöka med att fasta några dagar. Jag gjorde detta under några dagar och kände mig lite bättre men fortfarande inte alls bra. Jag gick till läkaren igen för jag kände att jag nu trots att det gått 16 dagar sen jag blev sjuk inte var riktigt redo att gå och jobba ännu. Denna läkare tog heller inte han några prover utan konstaterade frankt att jag inte kunde stanna hemma hur länge som helst för en simpel magsjuka, jag var ju trots allt lite bättre. Max i två dagar till kunde han sjukskriva mig. Under dessa dagar blev jag åter sämre, fick mer feber, sprang på toaletten 30-40 gånger om dagen oberoende om eller vad jag ätit. Jag hade gått ner ca 10 kg i vikt eftersom jag inte fick behålla någonting. Dessutom hade mina knän börjat svullna upp så att jag inte längre kunde böja på benen.  

Då åkte jag till infektionskliniken på Östra. Här tog man äntligen en hel räcka med prover på mig och efter två dagar fick jag besked om att jag hade drabbats av något som kallas för clostridie difficile-infektion. Jag hade ingen aning om vad detta var men det kändes oerhört lättande att få redan på vad felet var.

Så här står det på smittskyddsinstitutets hemsida om bakterien:

”Att man vid antibiotikabehandling kan få tarmproblem har varit känt sedan länge. Orsaken har ansetts vara den att man rubbar den normala tarmfloran. C. difficile är en sporbildande bakterie vars sporer kan överleva i omgivningen runt smittade personer under lång tid och därigenom lätt spridas till andra. Bakterien kan bilda gifter, toxiner, som verkar irriterande på tarmslemhinnan.

Symtomen börjar vanligen under pågående antibiotikabehandling men kan även debutera efter avslutad kur. Sporadiska fall, utan koppling till antibiotikabehandling, förekommer.

Sjukdomsbilden kan variera från mycket lindrig diarré till, vilket lyckligtvis är sällsynt, en stormande sjukdomsbild med hög feber och blodiga diarréer. I det sistnämnda fallet kan man se mycket uttalade skador på tarmslemhinnan. Dödligheten här anges vara cirka 20 procent.

En lindrig sjukdomsbild är alltså det vanligaste, och här kan det ofta räcka med att man avslutar antibiotikabehandlingen för att tillståndet ska gå tillbaka. Patienter med svårare sjukdomsbild eller som fortsätter att ha tarmbesvär, trots utsatt medicinering, kan i regel framgångsrikt ges andra antibiotika som slår ut C. difficile-bakterierna.”

Enligt läkarna på Östra är det känt att man av Dalacin som jag fick oftare drabbas av denna infektion och att man tillsammans med antibiotikan alltid ska äta probiotika (goda magbakterier). Tyvärr visste min läkare inte om detta och inte jag heller på den tiden. Därför vill jag tipsa alla som äter någon form av antibiotika som ju dödar alla bakterier i magen, både goda och dåliga att fylla på med massor av goda bakterier så att inte de dåliga får fäste och får chansen att göra dig sjuk.

Av läkarna fick jag nu en annan form av antibiotika och blev bättre. Jag hann arbeta en vecka innan jag började märka att symptomen kom tillbaka. Det blev ytterligare en kur med antibiotika och denna gången blev jag äntligen bättre. Enligt läkarna på östra skulle man inte få några som helst men av sjukdomen och inga återbesök behövdes. Trots att jag vid detta laget varit sjuk i 7 veckor. Jag återgick till vardagen men kände mig fortfarande svag, jag tänkte att bara jag vilade ordentligt under semestern skulle jag bli bättre och mitt forna starka jag. Under hösten var jag dock fortfarande mycket dålig i magen och var väldigt trött. Jag gick till min husläkare som bara sade att det bara var att avvakta så skulle jag bli bättre. Jag avvaktade några månader till men blev inte bättre. Jag åkte till östra och tog nya prover vilka visade att bakterien fanns kvar. Denna gång fick jag en dunderkur med antibiotika som jag åt under en hel månad. Detta dödade så slutligen bakterien i magen. För vid nya prover fanns den inte kvar.

Jag var glad, nu skulle jag äntligen, ett år senare få tillbaka mitt liv och min ork, trodde jag, men ack vad jag bedrog mig…  Detta blev ett långt inlägg forstätter därför berättelsen i ett annat inlägg. Spännande fortsättning följer alltså J